Sökträning med hund kräver kompisar - på gott och ont

En sökhunds främsta uppgift är att hitta och markera personer som gått bort sig eller ligger skadade på okänd plats. Mest berömda är S:t Bernardshundarna som med kaggen runt halsen hittar och räddar nödställda i alperna.

sok evakinneh1

Från början lärde man hundarna att ta med något från den skadade (eller döda) upphittade människan. Detta tilläts emellertid inte alltid av den funne, så man fick ändra sig till att plocka upp något i dess närhet, pinne, sten eller dylikt, för att visa sin förare att man hittat någon i området.

Så småningom fann man också detta vara ett vanskligt tecken, och så kom tanken att hänga på hunden en egen sak som kunde användas som markering. Det blev början till rullmarkerande hund. I dag kan man välja att utbilda sin hund till att rull- eller skallmarkera.

I Sverige finns många duktiga sök- och räddningshundar och nästan alla hundar älskar att få söka rätt på människor!

Tjänstemässigt finns det flera typer av sökhundar. Dels de som letar efter människor men även specialsökhundar som letar efter förbjudna ämnen och andra preparat (bombhundar, narkotikahundar etcetera). Vi kommer emellertid att beskriva tävlingsgrenen sök.

Tävlingsupplägg

Tävlingsmässigt finns det fyra klasser i sökhundsgruppen: appell, lägre, högre och elitklass. Appellhundarna har en ruta som är 50 meter lång och 50 meter djup på vardera sida om en "mittstig".

I denna ruta finns två figuranter utplacerade och hunden ska hitta dessa men även markera och visa för föraren var figuranterna är. Tillsammans ska förare och hund hämta in figuranterna och två domare bedömer arbetet. Det finns två sätt som är tillåtna att använda för markering.

Det ena är att hunden tar en rulle som den har fastsatt i sitt halsband och visar att den hittat genom att ta rullen i munnen. Det andra sättet är att hunden stannar vid figuranten och skäller för att vägleda föraren ut till fyndplatsen. I lägre klass blir rutan 100 meter lång men fortfarande 50 meter bred på vardera sida och det finns tre figuranter utplacerade.

I högre klass blir rutan 200 meter och i elit är den 300 meter lång. Hunden ska arbeta systematiskt och söka över hela det anvisade området och man har en viss tid på sig. Tiderna varierar beroende på i vilken klass man tävlar.

Hur bra en sökhund blir, beror till stor del på träningskompisarna. I sök är man väldigt beroende av hjälp och det är nog den gren som är mest social. Ett trevligt sökgäng som tränar regelbundet blir nästan som en familj!

Olika inlärningsmetoder för sök

Luktvariant

Den inlärningsmetod som många använder sig av i första hand är att utnyttja vinden och hundens otroliga luktsinne. Man strävar efter att hunden skall använda sig av nosen i sökarbetet. De flesta anser att det är lämpligt att redan från första övningen försöka få hunden att arbeta på "rätt sätt".

Den nya hunden i sökgänget kommer fram till gruppen av folk. Den blir väl mött och en person tar mer kontakt med hunden och leker lagom mycket med hunden som är i koppel. Personen leker ut i terrängen mot det valda gömstället.

När hunden känns lagom tänd, så stjäl lekmänniskan hundens leksak och låtsas gå iväg ut i skogen i motvind. Hunden tas åt sidan. Personen går, då hunden är borta, tillbaka till stigen och sen i en båge ut till gömstället. Detta för att hunden inte ska spåra sig fram. Ju yngre hunden som tränas är, desto "grundare" gömmer sig figuranten. Så snart som möjligt när figuranten är på plats, kommer hunden fram igen.

Hunden är säkerligen intresserad av vart figuranten tog vägen men den ska ändå inte släppas iväg förrän man ser med hjälp av markering från hunden att den känner vittringen av människan. Det kan kräva erfarenhet att se markeringen.

En annan variant (bevakningshundsmetoden) är att i förväg placera ut en figurant, vinden ska blåsa mot stigen. Föraren tar med sig hunden på stigen, hunden har inte fått något synintryck innan, och om/när hunden markerar att det finns en människa i skogen, släpps hunden.

Man bör tänka på att det är lämplig terräng för hunden att gå rakt och långt ut i. Figuranten är den som skall belöna hunden och ta med sig hunden in till stigen igen. Det är jätteviktigt att bygga mycket på figurantintresse, hunden skall tycka det jätteskoj att hitta folk. Leken med figuranten minskas i den takt som behövs för varje individuell hund.

En del hundar blir snabbt väldigt motiverade och då tappar de koncentrationen, andra behöver mycket motivation. Fungerar första övningen bra, så lägger man in ett kommando i nästa övning samtidigt som man släpper hunden. Fungerar inte övningen bör man först fundera på varför, därefter eventuellt utnyttja andra retningar och metoder.

När träningen är slut samlas hela träningsgruppen och berömmer hunden så den får känna att den har samlat ihop alla och att den har varit duktig.
Mycket tid bör läggas på att göra dessa grundövningar, försvåringar läggs in efter hand. Man bör valla (trampa omkring) i sitt träningsområde ordentligt så att inte hunden lär sig spåra upp figuranten. Byte av vindriktning, annan terräng, olika figuranter och väderförhållanden är olika exempel på försvåringar.

Man bör inte gå vidare i sökträningen, förrän hunden är ordentligt genomtränad på att hitta sin människa. Erfarna sökmänniskor pratar om att grundträna i ett halvår.

Nästa steg är att öva med flera figuranter, helst en på var sida av stigen och alltid rakt ut för hunden. I början är det viktigt att hunden alltid har figurant ute, tomslag övas senare då sökarbetet är befäst. Man bör tänka på att försvåra legorna och variera dessa. Endast fantasin sätter gränserna, en "dold figge" behöver inte vara instängd i en trälåda!

Walkie-talkie är ett utmärkt hjälpmedel i sökträning. Speciellt när hunden ska lösa svårigheter där föraren inte ser men ändå kan ha kontakt med figuranten.
Rullen tränas vid sidan av sökövningarna.

Två sätt att träna in den på:

* Hunden kan med fördel få ha på sig sökrullen på promenader, men får aldrig ta den. Man vänjer hunden vid att ha den slängandes runt halsen och förebygger att hunden markerar fel (blindmarkerar).
När man för över rullen till figurant, börjar man med en lösrulle hos denne.

Hunden hittar människan, får beröm och tar sen lösrullen - fördel om hunden kan kommandot "håll fast". Därefter skickas hunden tillbaka till sin förare med rullen i munnen. Viktigt att figuranten tänker på att skicka hunden framåt i rutan, hunden lär sig arbeta med rätt typ av slag.

Det är lämpligt att samtidigt börja med påvis, som betyder att föraren tar rullen och kopplar hunden och man springer tillsammans ut till figuranten igen. Kommandot "visa" lärs in. Allt trevligt händer hos figuranten, föraren SKA vara så passiv som möjligt.

Efter ett antal lösrulleövningar, när hunden är mogen, tränar man in den på egen rulle. Figuranten hjälper då hunden att ta sin egen rulle och hunden skickas in med den i munnen. Man minskar hjälpen att ta rullen, efter ett tag behöver man bara peta lite på den.

* Man leker upp intresset för rullen så att hunden under inlärningen får bära in sin leksak. Man plockar ut markeringen från sökträningen helt och hållet och bara tränar markeringsövningar. Då har man figuranten nära stigen och hunden springer ut, letar efter leksaken, hittar rullen och tar den, i samma ögonblick lockar föraren på hunden.

Samma typ av träning sedan med den egna rullen. Senare, när hunden kan hämta rullen, läggs kommandot "håll fast" in, om det behövs. Hunden ska hålla i rullen ända fram till föraren utan att tugga, tappa eller slarva.

Viktigt att tänka på är att hunden alltid ska ända fram till sin upphittade figurant, annars kan man få problem med att hunden markerar så fort den får vittring men inte vet var personen är. Detta kallas "distansmarkering".

Tomslag (ingen figurant i området) tränas först när hunden har jättemycket figurantintresse och är ordentligt grundtränad.

På första tomslagsövningen har man en figurant utplacerad på ena sidan av stigen och tomt på den andra. Hunden skickas först på den sidan det inte finns någon person utlagd och kallas in. När hunden kommer in till sin förare ger denne mycket beröm. Hunden skickas därefter ut på andra hållet och får sin figurant.

Man försvårar allteftersom med fler tomskick innan figurant. Viktigt att tänka på att variera träningen och berömma även tomskicken. Krav på att hunden ska komma när man ropar på den.

När hunden kan alla olika delar i sökmomentet plockar man ihop dem och är vid denna tidpunkt färdig för appellklass som elitklass sök - så genomtränad bör hunden vara innan man startar på tävling!

Syn

Dyk-uppmetoden: Metoden innebär att man har en figurant utplacerad ca 30-50 meter ut från en stig i avvallat (upptrampat) område. Terrängen bör vara lättsprungen och naturlig att springa rakt ut i för hunden. Man tar fram hunden och ber figuranten visa sig ett kort tag så hunden hinner se denne.

Första övningen släpper man hunden direkt så den får springa ut och hitta människan som dök upp. Andra övningen tar man undan hunden efter dykuppen, går tillbaka och skickar iväg den med kommandot "sök". Man försvårar med längre tid mellan dykuppen och skicket.

När hunden är mogen, prövar man utan att figuranten visar sig, skulle problem uppstå är det bara att ta in hunden och göra en dykupp. Fortsatt träning som med luktmetoden. X-figurant metoden: Man har en figurant utplacerad djupt ut (ca 30-50 meter) i avvallat område, vinden ska blåsa in mot stigen. En annan figurant, "X-figgen", finns stående ca 5 meter ut i linje med den riktiga figuranten.

Man tar fram hunden och den får se X-figgen. Därefter tas hunden undan, X-figgen går tillbaka till stigen och ansluter i gruppen. Hunden tas fram igen och riktas mot där X-figgen stod. Tanken är att hunden ska ha en minnesbild av att det fanns en människa rakt ut.

Man skickar iväg hunden och låter den arbeta sig ut till den riktiga figuranten. Vinden är viktig eftersom den hjälper hunden att känna den riktiga figuranten. X-figurant metoden kan man även använda som motivationshöjande träning för rutinerade sökhundar.

Hörsel

Även denna metod är tagen från bevakningshundsträning. En figurant finns utplacerad i avvallat område. Hund och förare går längs en stig och när de är mitt för figuranten knäcker denne en kvist eller prasslar, gör någon form av ljudretning. När hunden visar intresse för att undersöka ljudet släpper man den och låter den hitta sin figurant. Denna metod används främst som "väckning", att få hunden intresserad av att se vad som finns där ute.

Utnyttjande av alla retningar; syn, hörsel och lukt

Inki och Roland Sjösten väljer att i sin bok "Sökhunden" beskriva mycket retningar vid inlärning av sökmomentet. De vallar av ett 15 meter brett och 50 meter djupt område framför hunden i motvind. Figuranten leker med hunden vid startpunkten tills hunden är jätteintresserad.

Figuranten ställer sig då framför hunden och visar godis och/eller leksak. Därefter springer figuranten ut till sitt gömställe på 50 meter (synretning), halvvägs stannar figuranten upp och ropar på hunden (hörselretning). Precis när figuranten dyker ner bakom busken släpper föraren hunden och säger "sök". Hunden springer antagligen ända ut direkt, och får använda näsan sista biten för att hitta figuranten.

De anser att det är lämpligt att börja med skallmarkering på alla hundar för att sen övergå till rullmarkering om det visar sig att hunden skäller dåligt. De beskriver utförligt träning av både skall och rullhund.

Skillnader mellan modellerna

Största skillnaden är naturligtvis vilken eller vilka retningar man väljer för att få hunden intresserad av att leta efter figuranten. Vi anser att det man gör i inlärningsskedet ofta "kommer tillbaka" längre fram. Hundar har tendens att falla tillbaka till att arbeta så som de en gång lärde sig.

För oss känns användning av vinden för att få hunden intresserad som den bästa varianten. Bra att känna till de andra metoderna också, men då i problemlösnings- eller motivationshöjande syfte. Gunvor och Sven Järverud förordar denna metod i sin bok, där det finns mer praktiska exempel på hur de tränas.


Dyk-upp metoden som inlärningsmodell fungerar mycket bra, det har ett antal erkända sökhundsekipage bevisat. Fördelen med att använda dyk-upp varianten är att man har alltid den att ta till om det blir problem under utbildningens gång.

Denna metod förordas av Git Jering i hennes bok om sök. Sjöstenarnas metod med att utnyttja allt är säkert bra på vissa hundar. Man måste dock vara vaksam så att det inte blir mycket stress (=lite hjärna) om man väljer denna metod.

Sökhundars lämpliga egenskaper

Varje modell syftar till att träna upp en bra sökhund. Hunden bör vara social och tillgänglig, ha arbetslust och leklust, vara självständig men ändå uppmärksam mot sin förare, vara rätt byggd så att den orkar arbeta intensivt under svåra och långa förhållanden.

Sök ställer även krav på dig som förare. Du måste vara utrustad med kunskap, fantasi, attityd och tålamod, då det krävs mycket tid för träning. Hunden måste ha vilja att arbeta. Sökuppgiften är mycket fysiskt och psykiskt krävande. Hunden måste ha lust att kämpa på även under svåra förhållanden och inte ge upp.

En bra sökhund måste kunna lösa uppgiften självständigt utan att söka stöd och hjälp av sin förare. Den måste även vara förig och lyssna till sin förare. Det känns tvetydigt att skriva så men det vi menar är att hunden ska kunna jobba ut och arbeta själv och kunna avbryta när föraren kallar på den.

Hunden får inte vara så självständig att den inte bryr sig om förarens instruktioner. Vallhundsraserna är mycket väl lämpade till sökarbetet eftersom de är avlade att självständigt arbeta med god kontakt till sin förare.

Hunden bör vara rätt byggd (och ha lämpligt hårlag) för att klara av att ta sig fram i svårforcerad terräng. Den måste orka arbeta intensivt under svåra förhållanden under lång tid.

Fallgropar att undvika eller hoppa över

o Att man går för fort fram. Det tar lång tid att utbilda en sökhund. Man bör lägga mycket tid på grundträningen för att hunden skall bli säker.

o Hunden har lite eller dåligt figurantintresse. Det är A och O att hunden ska älska att leta efter människor.

o Vara vaksam på att hunden jobbar ända ut till figuranten, den får inte börja fuska. Extra noga då man börjar öva med gömda figuranter. Det kan bli blindmarkeringar annars.

o Uppmuntra raka slag och att hunden jobbar ut på djupet i rutan självständigt.

o Variera träningen, terrängen och figurantlegor. Många tränar slentrianmässigt, oftast för hunden "för lätt".

o Att hunden börjar göra för stora slag eller att den inte går tillräckligt djupt ut och missar figuranter på grund av det.

o Att man som förare lägger sig i för mycket. Det som händer hos/nära figuranten ska denne ta hand om.

o Att hunden börjar "klibba" hos föraren. Beror ofta på att föraren lagt sig i för mycket och/eller att hunden blivit osäker på vad husse/matte vill att den ska göra.

o Våga backa tillbaka i träningen då bakslag kommer…
Klar för tävling!

- När är hunden klar för tävling?

När hunden söker framför föraren, kan återkallas, markera och påvisa är det klart att starta i den första klassen, som är appellklass. Genom att göra några starter i de lägre klasserna, får föraren nyttig tävlingserfarenhet.

Dessutom får hunden träning i att vara tillsammans med en förare, som inte uppträder likadant som vid träning. Tävlingsnerver verkar vara oerhört svårt att komma ifrån. Dessutom lär man sig snabbt förberedelserna inför en tävling och att alla saker är med. Kolla gärna med en erfaren tävlingsförare, så att inget glöms bort.

Det är alltid att rekommendera att reservrulle, tjänstetecken i reserv, vatten i tillräcklig mängd och att reservkoppel finns med. Det är varje förares skyldighet att känna till de regler och bestämmelser som finns inför ett prov.

Läs igenom reglerna en extra gång, så att inget dumt misstag begås! Exempelvis är det diskvalificerande att kasta boll i sökområdet eller på lydnadsplanen. Lätt att glömma, eftersom man oftast gör så vid träning…